Nytt blogginlägg

Om att halka på ett bananskal och få en fyrbent Porsche till låns

Ibland blir det väldigt tydligt hur viktigt det är att befinna sig på rätt plats vid rätt tidpunkt och dessutom råka kläcka ur sig rätt saker.

Hösten 2021 stod jag och småpratade med Emelie Wickström på klubben i samband med en tävling. Hon och Ki stod i begrepp att avsluta sin fantastiska lydnadskarriär genom att representera Sverige på Nordiska Mästerskapen i lydnad. Ki hade då fyllt 10 år och deltagit på massor av SM och flera gånger varit med i landslaget. Emelie var dock lite fundersam över hur, och med vad, hon skulle sysselsätta Ki i fortsättningen. Hon var fortfarande i väldigt fin form och långt ifrån en “gammal” hund som skulle acceptera att gå i pension.

Jag föreslog rallylydnad men det var inget som lockade Emelie. Då sa jag, bara på skoj, att jag skulle kunna köra rally med Ki. Jag blev minst sagt förvånad när Emelie glatt svarade “vill du det?”. Om jag ville! Jag har alltid haft ett mycket gott öga till Ki och gillat henne lite mer än vad jag normalt gillar andras hundar. Ett sådant projekt passade dessutom utmärkt med att jag stod i begrepp att pensionera min egen tävlingshund och nyss blivit arbetslös så tid skulle jag ha gott om.

Emelie skulle höra av sig när NM var avklarat. Det gjorde hon och samma vecka tränade jag och Ki tillsammans för första gången. Det var dock ingen succé. Hon var rätt låg, ville inte leka med mig och var inte alls glad. Jag trodde det berodde på att Emelie och Sol tränade strax intill, eller att hon helt enkelt inte ville vara med mig, men det visade sig att Ki hörde skott på långt avstånd. Inget jag, som alltid haft skottfasta hundar, ens reflekterade över men det gjorde Ki (och hennes matte). Nästa gång gick det betydligt bättre och vi hade jätteroligt med en riktigt fin känsla.

Ett par veckor senare debuterade vi på vårt KM och hade inte jag klantat bort en massa poäng så… I november var det dags för den officiella debuten som resulterade i två kvalificerande resultat och sen rullade det på.

Våra möjligheter till träning var tyvärr inte optimala. Det faktum att Ki bor fyra mil bort och dessutom ofta var bortrest med sin matte i jobbet begränsade oss en del men vi pusslade så gott det gick. Ibland fick hon komma och bo här en natt eller två och då blev det intensiva dagar.

När vi började träna tänkte jag för mig själv att ett championat kanske inte skulle vara omöjligt men den tanken svajade onekligen då och då under resans gång för jösses så mycket hund det var (och fortfarande är) att ratta runt! Hon är superskärpt, smart och lättlärd men har kolsyra i tassarna. Ofta kändes det som att gå med en osäkrad handgranat vid min sida. Det var inte alltid lätt att hänga med i svängarna när hon reagerade på minsta lilla (ofrivilliga) handtecken eller ljud från mig och gjorde något hon trodde att jag ville. Många skratt har det blivit men även några svettdroppar i pannan och gråa hår.  😅

Ki är en fantastisk hund att träna och tävla med, det är det ingen tvekan om. Dock har hon lätt att ta till ljud. Jag fick bra verktyg av Emelie för att komma tillrätta med detta men jag insåg ganska snabbt att det skulle ta för mycket av vår begränsade träningstid om jag skulle genomföra det fullt ut så jag bestämde mig för att acceptera ljuden, de “kostar” trots allt inte så mycket i rallyn. Jag fick fokusera på att få henne i så bra balans som möjligt genom att träna mycket dagarna innan tävling när möjligheten fanns.

Nybörjar- och fortsättningsklass gick som på räls, som det ofta gör med en vältränad lydnads- eller brukshund, men så kom vi till avancerad. Högerhandling och sidbyten varvade upp henne ännu mer. Första gången jag testade att bara sätta henne på min högra sida (tidigt i vår träning) såg hon ut som en spiralfjäder och jag trodde nacken skulle gå ur led. Så småningom insåg hon att det faktiskt var ok och började tycka att det var superroligt och häftigt att gå på “fel” sida.

Med viss möda trasslade vi oss igenom även avancerad klass och fick vår titel och sen var det dags för mästarklass. Hoppet mellan avancerad och mästare är ju betydligt mindre än mellan fortsättning och avancerad så nu kändes det ändå hoppfullt. Vi kanske skulle lyckas uppnå vårt uppsatta mål – championat?

I december 2022 tog vi vårt första cert men sen var det väldigt dåligt med tävlingar inom rimligt avstånd under vintern. På våren 2023 började det bli bråttom. Jag skulle få hem en valp i slutet på april så under påsken, när vi var anmälda till två tävlingar, var det lite “vinna eller försvinna”-känsla. På långfredagen jobbade vi ihop till cert nr 2 på vår hemmatävling och så blev det annandag påsk och tävling med tre starter. Till den tredje var vi tyvärr bara reserver.

På första banan gick hon som en dröm men när min läsförståelse plötsligt svek mig tappade vi 10 poäng och ett par poäng till hade försvunnit på andra småsaker. Bana nr 2 blev lite kaosartad så inget cert där heller. Då var jag rätt trött men Ki var lika pigg som vanligt och jag vägrade ge upp hoppet om en tredje start. Chansen fanns, om många som fått en plats skulle ge upp och åka hem, så vi hängde kvar. Och jo, det visade sig till sist att vi skulle få starta. Banan var inte lätt och för första gången var den nya skylten “dubbelsnurr åt fel håll” med. (Jag har egentligen ett helt annat namn för den men det lämpar sig inte i text.) Men se; det gick vägen och vårt tredje cert var bärgat. Ki kunde nu titulera sig Svensk Rallylydnadschampion!

(Texten fortsätter under bilden.)

Jag är så glad och tacksam att jag fick förtroendet att göra detta med denna underbara, och mycket speciella, lilla hund som har en plats närmast mitt hjärta (tillsammans med mina egna, förstås). En hund som alltid gör sitt bästa, ibland i överljudsfart. Inte nödvändigtvis exakt det som var meningen men hon gör det hon tror att jag vill och hon ger verkligen allt! Hon vill förstå, hon försöker förstå och är jag luddig så är hon väldigt tydlig med vad hon tycker om det.

Det har uppstått många roliga episoder på både träning och tävling men den som etsat sig bäst fast i minnet är när hon hade så fin kontakt med mig att hon missade att det stod ett hinder i vägen. Hon plöjde rakt igenom bommen! I nästa start samma dag lämnade hon plötsligt min sida mitt i åttans frestelse och sprang fram till hindret som var nästa moment. Hon stannade två sekunder, blängde på hindret och var mycket tydlig med att “nu vet jag var du är så det där går jag inte på en gång till”. Hon kom tillbaka till mig, vi gjorde klart frestelsen och sen hoppade hon galant över hindret. 😂

Ett exempel på hennes fantastiska kompetens är att när vi precis var klara med fortsättningsklass och på väg mot debuten i avancerad visade det sig att hon och hennes riktiga matte faktiskt var kvalade till lydnads-SM. Emelie bestämde sig för att, på mycket kort tid, träna in de nya momenten som kommit vid regelrevideringen och göra lydnadscomeback. Jag tog för givet att jag skulle få göra ett uppehåll i vår träning men Emelie var helt övertygad om att Ki skulle klara båda delarna så vi körde på. Om hon klarade det? Det gjorde hon med bravur och de gick till final. Då var Ki 11 år fyllda. Tre veckor senare tog vi vårt första kval-resultat i avancerad.

I höstas hade jag ingen egen tävlingshund till vårt KM. Eftersom det brukar vara roligt att delta på klubbmästerskap så frågade jag om jag fick låna Ki och det fick jag. Vi har spårat några gånger men i övrigt har vi ju inte kört några bruksmoment. Vi hade ett par veckor på oss – hur svårt kunde det va’? Hon har ju tränat lite bruks med sin matte för länge sedan och är uppflyttad till lägre klass sedan många år tillbaka. Vi körde på och på tävlingsdagen skötte hon sig alldeles lysande, åtminstone med tanke på förutsättningarna. Dagen efter var vi med på KM i rally men då var 12,5-åringen mest bara vild och vacker (och jag svettig 😅).

Historien om bananskalet blev lång. När jag skriver detta  har hon faktiskt varit här i några dagar (och nätter), medan matte varit på semester. Vi har tränat en stund varje dag och hon är fortfarande lika galet taggad och rolig att träna med. Nästa vecka fyller hon 13! Hörseln är sämre så jag får tala MYCKET TYDLIGT men om jag bara sköter den biten så gör hon vad hon ska. Älskade lilla hund – så tacksam jag är att jag fått lära känna dig på det här sättet och jag tror Ki har haft minst lika roligt som jag – utom möjligen vid de obligatoriska rosettfotograferingarna. 😆

Stort tack till Emelie för att jag fick låna din fina Ki – hon är verkligen “one of a kind”! Ett stort tack även till Merja som varit med och coachat oss hela vägen. Utan den hjälpen tror jag inte att jag rett ut det. Ki hade säkert klarat det men det krävs som bekant “two to tango”. Framför allt behövde hon nog någon som läste skyltarna även om hon verkligen har försökt tyda både dem och banskisserna på egen hand ibland. 🤣

/Lotta Hägglund