Nytt blogginlägg
Nya ordföranden har ordet
Jag blev medlem i Kind BK 1997. Min första hund föddes i december det året, men eftersom jag ville ligga steget före kunskapsmässigt så övertygade jag instruktörerna i valpkursen om att låta mig vara med redan på hösten, utan hund! Nu förstår jag såklart att de tyckte detta var en smula annorlunda.
Där kom en tjej som tyckte hon visste exakt hur det skulle gå till. Inte hundträningsmässigt såklart, då hade jag ju inte behövt någon kurs, men hur det skulle gå till med sin egen plan. Jag ville veta saker innan skarpt läge, jag var väldigt kunskapstörstig och ville även gärna ”komma med i gemenskapen”. Nu hade jag turen att hamna på en klubb där detta, om än till synes lite udda beteende, gick hem. Man fick vara lite egen. Man kunde ge luft åt sina åsikter och ibland få pedagogiska svar och ibland bli bestämt tillrättavisad.
Jag minns det som en ganska sträng fostran in i föreningslivet. Men också tålmodig och på sätt och vis, om inte kärleksfull så i alla fall vänskaplig. Gav man så fick man. Åt båda hållen. Gav man dåligt fick man dåligt. Gav man bra så fick man bra. Ville man vara med så var man tvungen att vara med fullt ut, inte bara på det man själv tyckte eller trodde att man hade lust med. Det fanns ingen plats för ”freeloaders”.
Gubbarna med stora driftstarka brukshundar som tävlade SM i de olika bruksgrenarna himlade i bästa fall med ögonen när en liten blond tjej på dryga 20 år inte kunde lära sin lilla boxer en så enkel sak som hopp eller apportering. Och när hunden inte klarade ett appellspår på en nygödslad åker blev man krasst upplyst om att då visste den minsann inte vad spår var. Det där skinnet man hade på näsan blev lite tjockare allt efter som.
Min första kurs gick jag för två tjejer som jag kom att se upp till mycket i mitt fortsatta hundliv. Efter att ha blivit upplyst om att man minsann inte röker och pratar skit på appellplan, utan har fokus på sin hund när man har den ute, lärde jag mig massor av bra saker. Jag sög åt mig så mycket kunskap jag kunde och ju mer jag lärde mig desto mer insåg jag att jag inte kunde. Jag gick handledarutbildning, gjorde praktik; mäkta stolt över att få hjälpa till på kurser. Nästa steg var instruktörsutbildning och känslan när den var godkänd glömmer jag aldrig! Tänk att man nu kunde ha egna kurser! Så här i efterhand inser jag att utbildningen till instruktör bara var första steget. Många är de misstag jag gjort som instruktör och mycket mer har jag lärt av att faktiskt stå där och göra dessa.
Klubben kom att bli som en andra familj. En familj där engagemang och arbetsvillighet resulterade i vinster som gemenskap, glädje och sammanhållning. Som i alla familjer finns det bra och dåliga dagar. Ibland känner man sig orättvist behandlad och blir sårad av saker som familjemedlemmarna gör eller säger, och ibland, när allt ställs på sin spets känner man ett starkt stöd och har människor som hjälper en genom tuffa perioder. Det där ”syskonet” som alltid retar gallfeber på en finns där och likaså ”föräldrarna” som tillrättavisar en när man uppför sig illa. Så här är det. Så här kommer det alltid att vara för vi är inte mer än människor. Man måste ta det onda med det goda och försöka att i grunden ha förtroende för varandra.
Nu undrar ni säkert varför jag berättar allt detta för er. Det ska jag tala om.
Även om mycket inte var bättre förr och det att det nästan aldrig lönar sig att glorifiera det förflutna så kan man ta med sig många lärdomar. Både från bra och dåliga erfarenheter. Jag står till exempel inte och himlar med ögonen åt någon nybörjare som inte lyckas lära sin hund att apportera. Jag minns nämligen hur det känns att bli utsatt för det. Jag vet däremot att man måste ge om man vill få. Det har inte ändrats.
Vår klubb Kind BK, alltså din och min klubb, är dessutom ganska unik i vissa avseenden. Enligt gammal tradition har styrelsen en ganska tandlös roll. Den ska se till att olika styrdokument finns på plats. Att det kallas till möten. Att klubbens viktiga funktioner fungerar med hjälp av kommittéer för olika saker. Att verksamhetsplanen följs upp och att budget hålls. Bland annat. Alla beslut däremot tas av medlemmarna. På månadsmötena. Ingen medlem har större bestämmanderätt än någon annan. Det har inte att göra med hur många år man vart med eller på vilken nivå man tränar hund. Allas röst räknas. Man kan bli nedröstad såklart, det är ett demokratiskt styre i klubben, men man räknas. Precis som alla andra.
På samma sätt måste alla hjälpa till. Alla arbetar ideellt. Det är inte styrelsens uppgift att förverkliga dina drömmar. Det är inte stugkommittéens uppgift att själva hålla vår anläggning i gott skick. Det är din egen uppgift. Din egen och alla dina klubbkamraters. Du får den brukshundklubb du själv skapar.
Jag har jobbat aktivt på ett eller annat sätt i Kind BK ända sen jag blev medlem. Först i köket, så småningom som instruktör, med arrangerandet av läger, på olika poster i styrelsen och till och med någon kort visit i stugkommittéen. För mig är detta självklart. Jag vet av erfarenhet att när jag bidrar får jag också saker tillbaks. Jag har en appellplan att träna på när jag vill. Det finns träningsmaterial för bruks, rallylydnad och agility som jag kan använda, nästan när jag vill. Jag har möjlighet att gå kurser, vara med på läger och får träningskamrater. Vi kan koka kaffe i en uppvärmd stuga när det blåser snålt och det finns papper på toaletten. Dessutom finns det kunskap. Massor av kunskap! Det finns på en brukshundklubb en samlad mängd kunskap och erfarenhet som vida slår den hos en enskild privat hundtränare. Oavsett hur duktig denne person är. Och allt du behöver göra är att fråga. Du kanske inte kan vänta dig en privatkurs som svar, men du kommer att få ett svar. Något att bygga vidare på. Du kan lära dig massor av att kolla på andra, mer erfarna hundförare när de tränar. Du kan snappa upp saker här och där och vem vet, när du kokat kaffe eller skrivit domarprotokoll på några tävlingar, varit på ett par städdagar eller burit agilityhinder ut och in i containern några gånger så kanske folk börjar känna igen dig! Det är då och först då, när du sått som du kan börja skörda.
Vissa saker är nämligen oförändrade från gamla tider. Ju mer du engagerar dig i andra, desto mer kommer andra att engagera sig i dig. Det är som det ska vara. Det är sen gammalt.
Anna Gustafsson
Ordförande i Kind BK 2022
